onsdag 29 februari 2012

... fast man kommer till en punkt

...fast man kommer till en punkt när man bara gråter invärtes, när man söker tröst någonstans, när man blöder för alla barn som räds för att gå till sin skola...

Hur kan man med gott samvete låta detta ske?

Vi pratar jag och min man. Vi säger till varandra:

"Jaha, nu har vi kämpat oss fram till konkreta åtgärder från Skövde kommun så att våra barn inte längre kränks så svårt i sin skola". Med rättsliga medel, med de verktyg som samhället ställt till medborgarnas förfogande, har vi stretat och stretat, ett litet steg i taget...

Vi strider nu vidare, med Skolinspektionens hjälp, för att ett av barnen ska få stöd och hjälp, för att nu komma ikapp med sina studier, som ju totalförstördes till följd av allt våld, hot om våld, misshandel som drabbat honom på VASA-skolan.

Nej, vi ger oss inte. Å barnen vet det! De vet det så väl.

VI ÄR NÄMLIGEN VÄRLDENS BÄSTA FÖRÄLDRAR!

Jag bad om vägledning. Jag fick en syn, en underbar brytning av solens strålar i min älskade -22-gradiga fjällvärld där iskristallerna vibrerade i luften och därför bröt solens strålar till ett underbart skådespel för mina ögon.., det var Gudomligt! Jag ville se mer av det där ljuset. Jag studerade fotot närmare. Maximerade kontrasten, gick över till svart/vitt och, jaaaa.... Det blev intressant.



Ett ljusfenomen? Eller en syn? Välj själv! Jag valde, för jag har hela bilden, såg ju också originalljuset där och då. Så euforiskt vackert.
Jag valde.

Den här mannen känner jag. Den här mannen vet att ilska också tillhör människan.
Den här mannen uttryckte då människorna förvandlade templet till en marknadsplats:
"I huggormars avföda..."

Varje människa väljer själv sin livsväg, sin tro, sina gärningar, var och en är fri i tanken, fri att se det man vill se, vare sig det handlar om motivet som framträder på ett nytaget fotografi eller när det gäller att förhålla sig till hur människorna runtomkring en själv har det.

Människan gör helt enkelt sina egna livsval, men jag är säker på att någon gång, någonstans i en människas tidsrymd, kommer sanningen ikapp henne...
Jag gör mycket dumt, det gör alla människor, men en sak vet jag säkert:

Jag har gjort allt det jag kunnat för att öppna ögonen på människorna i vår kommun så att de ska se hur många barn lider i Skövde kommuns grundskolor, men jag orkar inte bära allt det själv...

Jag hade knappt kraften att orka striden för egna barn...

Jag ber dig min Gud, hjälp mig att hålla mina ögon öppna, att orka bara lite till... det finns barn som måste få hjälp...och jag vet att just denna onsdagskväll finns det föräldrar som gråter, såsom jag så ofta har gjort, de gråter i tysthet över att deras barn idag upplevt saker som gör att de är rädda för att gå till sin skola imorgon.

Hjälp barnen, Du Gud!
Kristus, jag ber för barnen, de barn som jag vet gråtiti sig till sömns ikväll av rädsla..., det var inte mina barn den här gången, men det gör ont i mig... jag vet vad dessa familjer nu går igenom.

Amen

Catwoman