lördag 25 augusti 2012

"Ha kul, så kommer framgångarna!"

Idag inleddes Omgång 1i Div III för ponny i Dressyr för vårt distrikt.

Det är så sanslöst kul med hästsport. Om någon hade sagt till mig när jag var 26 år: ”Ingrid, om 20 år kommer du att ha tre grabbar som rider för Skultorps ryttarsällskap (SRS) och du och Roger kommer att ha ett barn som rider i ett av dressyrlagen”, tja då hade jag knappast trott på det.

Idag när hela gänget satt och fikade i solskenet, tillsammans på tävlingsplatsen i Mölltorp, invid ridbanan, i solskenet, så sa en mamma så här till mig:

”Ingrid, erkänn att du tycker att dressyr är kul. Du sitter ju och spanar in vartenda ekipage och säger: ”Titta vilken fin övergång mellan galopp och trav” eller: ”Se vilken stadig form den ponnyn har” eller: ”Tänk att den där lilla tjejen kan få fram den där stora ponnyn så fint i ökad trav på diagonalen.”

”Så erkänn nu, du tycker ju om dressyr!”

Inte sett tjusningen i dressyr tidigare i livet...

Jag kan inte låta bli att skratta, för jag har ju verkligen inte sett tjusningen i dressyr förr i tiden. Jag vill ju själv hoppa hinder å så ska gruset spruta om hästens hovar och så ska ju…,
…men visst ja´: Nu råkar det ju vara så att ett av våra barn verkar ha fastnat för det här med dressyr. Å det är ju hans val, å när han tycker att det är så kul, så blir det ju helt plötsligt kul för mig med, som mamma.
Jo, det blir intressant också och jag vill lära mig mer om grenen.

Fantastiskt, jag upptäcker någonting nytt med hästsporten varje dag.

Jo, Hästsport har verkligen någonting för alla. Jag själv har inte rätt temperament för att njuta av dressyren, men jag börjar inse varför andra gör det:

Exaktheten, detaljrikedomen, att hov för hov kunna manövrera och reglera en levande individ som väger 7-8 ggr mer än vad man själv gör. Jo, jag fattar.

Men det jag älskar mesta av allt:
Kolla vår laguppställning, alltså.

   Adam, Jessica, Kajsa och Moa 

Det kallas för mångfald.
Från en liten mysig tjej i svart ridjacka å hennes gosiga ponny, till två litet större tjejer i brun respektive röd ridjacka, med lite större ponnyer, å så en ganska stor kille i marinblå jacka med en ”stor å kraftfull ponny”.
Alla avpassade för varandra.

Tjejer, killar, jo - alla åldrar, man tävlar ihop.
Man tävlar dels individuellt i sina starter men man tävlar också samtidigt för laget med sin insats.

Ingen tävlingshets 

Vi har en sanslöst skön och harmonisk inställning i laget;
Vi har kul ihop och uppmuntrar varandra.
Många skratt och avspänt umgänge eller som Adam alltid säger:
”Det är gött å chilla, mamma.”

Idag hade jag å Adam en hel timme på oss i bilen att noga diskutera igenom hans framridning = friidrottarens uppvärmning inför t ex… (tja vad ska jag jämföra med, ett dressyrprogram medför allt; du måste ha styrka, smidighet, timing, känsla osv osv, som ryttare, när du rider ditt program.).

Jo, nu vet jag; tänk dig att mångkamparen i friidrott skulle utöva alla sina grenar på 5- 6 minuter och också göra allting  samtidigt:

Hålla spjutet i höger hand och kasta iväg det mitt i ansatsen till längdhoppet, innan plankträff och vid landningen i längdhoppsgropen samtidigt stöta iväg kulan som han/hon hållit i vänster hand under såväl ansats som avslutande hopp, för att snabbt kasta sig upp ur sandgropen och direkt påbörja 800 meters-distansen för att, efter ett varv på 400-metersbanan, hoppa över höjdhoppsribban och därefter dra iväg på varv nr två på löparbanan osv, osv.

Jo, det där är nog det närmaste man kan komma om man ska försöka beskriva vad dressyr är. Det är allting, helt enkelt.

Teknik, koncentration, avspändhet i sin kropp, styrka, jo, allt faktiskt.

Adams och min överenskommelse

Jag och Adam kom överens om att han för första gången idag skulle klara hela framridningsdelen helt själv, till förklassen ( enbart individuell tävlingsklass, som en liten uppvärmning för kommande lagklass).

Vi lade upp en uppvärmning i 4 st 10-minuterspass.
Min utmaning bestod i att hålla tyst, såvida inte Adam själv frågade om inputs, under framridningen.

Joho, även om jag själv inte tävlat mer än enstaka gånger i dressyr så har jag en klar å tydlig uppfattning om hur man förbereder sin häst inför prestation. Jo, det var en utmaning för oss båda idag och vi var skitduktiga, både jag å Adam. Jag var tyst, inte en synpunkt, å han höll sig till vår förutbestämda plan.
Härligt!


Här är Adam och hans Magnum på väg till framridningen...

 


...medan Jessica å hennes Lollipop precis avslutat sin första tävlingsinsats för dagen (individuell klass) och väntar på resultatet...

 Adam å Magnum är klara efter framridning, koncentrerade. Nu väntar de på att få komma in på tävlingsbanan i dagens första tävlingsklass.

Innan start passar Adam på att visa Magnum banan, vilket är tillåtet ett par minuter innan domaren blåser i visselpipan som startsignal.
Här är Adam och Magnum mitt inne i sin programridningsdel.

Framgångarna kommer om man har kul
Ingen av oss i laget ( barn och föräldrar) hade ens kunna drömma om detta som hände idag. En tredjeplacering i lagklassen.

Så sanslöst bra jobbat av er allihopa.

   Vad härligt att bli uppropade till prisutdelning som 
   tredjeplacerade lag . Jämnheten i laget avgjorde. 



  Det här var mer än vad vi alla hade kunnat hoppats på. Vi hade ju bara så kul! 

    YEAAAAAAAH!
Jo, jag tänker på den där fd landslagstränaren för USA: s basketlandslag (på 50-talet), den tränare, som vi lyssnat på vid 2 tillfällen i vår ridförening, SRS.

"HA KUL! BERÖM OCH STÖTTA VARANDRA HELA TIDEN. SÄG BARA SNÄLLA SAKER. HAR NI KUL KOMMER FRAMGÅNGARNA SÅ SMÅNINGOM."

Jajjamensan, han har rätt.
Nu ska vi sova. Å vi kommer att somna ovaggade med varsina leenden på läpparna.

Natti!

Ett stort tack till Annika Andersson å Jessica, ni som liksom ”lurade in” Adam och mig med, förresten, i detta med dressyren. Jo, jag erkänner, det är jättekul, å det gäller med eller utan prisrosetter.

Catwoman

söndag 12 augusti 2012

Vilken välsignad sommar- nu åter till vardagen

Vilken helt fantastisk sommar vi har haft i vår familj.
Jag tänker på alla barn och familjer som inte haft det lika fint som vi. Jag tänker på barnfattigdomen i Sverige (den som vårt lands styrande inte vill låtsas om i sina vackra tal om att: ”Det går bra för Sverige!” och jag tänker på min barndomskamrat som tvingades ge upp mot cancern. Bara 46 år gammal. Han lämnar fru och tre barn efter sig. Han kämpade in i det sista. Livet är så orättvist. Vila i frid, min vän.

Så plötsligt uppfylls jag av tacksamhet. Jag riktar min tacksamhet till den Gud jag vägrar att ge upp.
Någonstans finns Gudomligheten som bryr sig om just mig.

Livet är tufft för så många. Vad kan vara värre än att mista sitt barn?
Kanske att mista sin partner?
Vad skulle jag göra utan min Roger?
Vilken man!
Alltid vid min sida, fast vi under senare år fått lära oss just vad som menas med ” i nöd och lust”. De där orden har fått en verklig innebörd för oss efter allt som hänt vår familj.

Jag sitter på altanen och unnar mig ett glas kallt rosévin.
Jag tycker att det är så himmelskt gott. Jag sipprar på vinet.
Jag blir löjligt euforisk och tackar Gud för vindruvan också, samtidigt som jag undrar varför det är så orättvist. Varför kan just jag njuta av ett glas vin eller två och varför utvecklar inte jag ett alkoholberoende som så många andra människor kan göra? Varför är just jag förskonad från det eländet?

Imorgon börjar arbetet.
Jag bävar lite grann men det ska också bli kul.

Jag är tacksam gentemot det företag jag är anställd i som så ärligt hjälpt mig och min familj så mycket. Vilka fina chefer. De har förstått hur dåligt jag mått och hur sjuk jag blev av allt stridande. Hur många har sådana chefer? Jag hoppas jag nu kan leverera tillbaka med full kraft. Men jag måste vara försiktig, rädd om mig själv.

Man ska tillåta sig att frossa i minnen, båda fina och mindre fina, jag tror att det rensar ens själ på något sätt. Som att tappa av sig så att det inte rinner över.
Akta er för det, överfyllnad, det är livsfarligt, man sprängs, det vet jag nu.
Kanske har jag inte gråtit ut tillräckligt?
Kanske har jag, trots allt, inte tillåtit mig att gråta ut? Har jag tvingat mig att vara alltför stark?
Jag vet inte det.
Allt får ta sin tid.
Min sommar har i alla fall varit läkande på alla sätt. Vad välja av allt fint?

Tack vare killarnas ridintresse träffade vi familjen Carreras-Bergman. En livslång vänskap har påbörjats. Barnen förde oss samman. För andra året i rad har vi förmånen att tillbringa en dryg vecka hemma hos dem i baskiska delen av Spanien.

Familjerna har så mycket gemensamt. Intresset för hästar å vatten. Den tuffa Biscaya-bukten bjuder intensiva vågor. Tack Falköpings kommun för den fantastiska träning ni gett våra barn i vattenvana under nio års tid nu. Ungarna har blivit grymma i vattnet tack vare er fina pedagogik.

Stränga förhållningsregler av Josema då vi ska gå i vattnet. Vågorna slår in dig mot klipporna om du dyker i vid fel tidpunkt. Här är det Adam som ger sig ut för att pröva lyckan med harpunfisket. Adam, som fick höra av sin simlärare på mellanstadiet att han inte var "värd" de simmärken han tagit i Falköpings kommuns simskola. Adam som fick sätta på sig flythjälp och hånas av de andra eleverna fast han KUNDE simma. Orsak: "Han vinklade inte ut bägge fötterna i bröstsimmet." Jag kan informera Skövde kommun om att Adam just precis tagit sin Guldmagister i träning i Falköpings kommun. Det går alldeles utmärkt att simma kilometer efter kilometer med en icke vinklad fot. Tänk om, Skövde kommun! Er simpedagogik stinks! Ni ska inte utbilda tävlingssimmare, har ni inte förstått det? Jag fräste ifrån redan då: "Låt ungen vara hemma - jag tar ansvar för hans simträning" å här är resultatet! Emil skjöt förresten en stor åtta-armad bläckfisk som vi tillredde och gladeligen mumsade upp.



Mina brorsbarn från Göteborg har hälsat på. Det var länge sedan dessa kusiner träffades. Vi fick en helfin dag tillsammans med ridning och test av moped. Jo den moped som väntar på Adam då han fyller år i höst. Ni vet Adam, han med läs- och skrivsvårigheter. Ska bli intressant att se; det måste ju bli ruskigt svårt med EU-körkorts-teorin då. Kyss mäck därbak, Jag har ju sagt att ungen inte egentligen har svårt för att läsa, men inlärning är omöjlig i kaos-arenor. Jaja minsting är gipsad här. Vi passade på att pröva den spanska (baskiska) sjukvården när vi ändå var där. Fungerade finfint.



Jag är badbrud vid Mälarens strand i Sigtuna. Vilka fina dagar jag fick med två av mina barn- och ungdoms-
väninnor. Jag vågade inte lägga ut badbilder på dem utan att fråga först, därav bara jag i detta läge. Inte ala gillar att "posera", ha ha. Men ett underbart dopp i klart insjövatten blev det i alla fall. Påminde mig om Storsjö-känslan. Så friskt å härligt. Tack snälla fina ni.


 Å så hästar förstås. Här är det två fina äldre tjejer som hjälper Adam och Emil att "dra igång" ponnyerna inför höstsäsongen. Finfin start på terminen. Det här är sååå bra. Killarna lär sig med automatik att hämta hjälp från skickligare ryttare och det råkar ju liksom vara tjejer. Jag hoppas på att de därmed får ett naturligt förhållningssätt till kvinnor och inte blir några idioter till macho-svin när de blir vuxna. Det finns för många dumkarlar i vår värld, som beter sig illa mot kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden, såna söner vill jag INTE ha, tack. Här är de hästskötare åt egna ponnyer å hjälper dessa tjejer med tider för framridning, framhoppning, hjälper till med utrustningen osv. Det är ett ganska tufft uppdrag att vara medhjälpare till en ryttare som tävlar, mycket att hålla reda på. Näpp, allt är inte serverat här i livet. Icke.
Å så mina älskade föräldrar. Tänk att jag fortfarande har dem kvar i livet. Här ser ni mina förebilder. De har kämpat på dessa två. Mamma älskade våra nya katter, hon är också en kattkvinna. , precis som jag, fast på ett helt annat sätt. Mitt klös och jaktinstinkt har jag efter pappa Katt. Hasse å mamma kom så sanslöst bra överens även om tålamodet tryter, just här, å Hasse nu vill ner. Han vill inte vara med på bild... ha ha ha

 Ha ha ha, ni kan inte ta mig, säger en stolt Hasse som klättrar vilt i alla våra fruktträd nu. Han börjar känna sig riktigt hemma på gården. Å vad han är mysig, denna dunboll. Vi älskar honom också.

Vi vill också ha fika, säger nykomlingarna. De är ljuvliga...

Jaja, säger Emil, du får väl kanelbulle då.
Märkliga djur som gillar kaffe å kanelbulle...=)

Det är 15 år sedan jag sa "ja" till denne min prins. Jag älskar dig så innerligt, mannen, fast du är ganska envis, fast det är det bara jag som vet....

Roger om jag får minnas ett enda minne...

"http://www.youtube.com/embed/mMOoammbtuQ"