lördag 25 augusti 2012

"Ha kul, så kommer framgångarna!"

Idag inleddes Omgång 1i Div III för ponny i Dressyr för vårt distrikt.

Det är så sanslöst kul med hästsport. Om någon hade sagt till mig när jag var 26 år: ”Ingrid, om 20 år kommer du att ha tre grabbar som rider för Skultorps ryttarsällskap (SRS) och du och Roger kommer att ha ett barn som rider i ett av dressyrlagen”, tja då hade jag knappast trott på det.

Idag när hela gänget satt och fikade i solskenet, tillsammans på tävlingsplatsen i Mölltorp, invid ridbanan, i solskenet, så sa en mamma så här till mig:

”Ingrid, erkänn att du tycker att dressyr är kul. Du sitter ju och spanar in vartenda ekipage och säger: ”Titta vilken fin övergång mellan galopp och trav” eller: ”Se vilken stadig form den ponnyn har” eller: ”Tänk att den där lilla tjejen kan få fram den där stora ponnyn så fint i ökad trav på diagonalen.”

”Så erkänn nu, du tycker ju om dressyr!”

Inte sett tjusningen i dressyr tidigare i livet...

Jag kan inte låta bli att skratta, för jag har ju verkligen inte sett tjusningen i dressyr förr i tiden. Jag vill ju själv hoppa hinder å så ska gruset spruta om hästens hovar och så ska ju…,
…men visst ja´: Nu råkar det ju vara så att ett av våra barn verkar ha fastnat för det här med dressyr. Å det är ju hans val, å när han tycker att det är så kul, så blir det ju helt plötsligt kul för mig med, som mamma.
Jo, det blir intressant också och jag vill lära mig mer om grenen.

Fantastiskt, jag upptäcker någonting nytt med hästsporten varje dag.

Jo, Hästsport har verkligen någonting för alla. Jag själv har inte rätt temperament för att njuta av dressyren, men jag börjar inse varför andra gör det:

Exaktheten, detaljrikedomen, att hov för hov kunna manövrera och reglera en levande individ som väger 7-8 ggr mer än vad man själv gör. Jo, jag fattar.

Men det jag älskar mesta av allt:
Kolla vår laguppställning, alltså.

   Adam, Jessica, Kajsa och Moa 

Det kallas för mångfald.
Från en liten mysig tjej i svart ridjacka å hennes gosiga ponny, till två litet större tjejer i brun respektive röd ridjacka, med lite större ponnyer, å så en ganska stor kille i marinblå jacka med en ”stor å kraftfull ponny”.
Alla avpassade för varandra.

Tjejer, killar, jo - alla åldrar, man tävlar ihop.
Man tävlar dels individuellt i sina starter men man tävlar också samtidigt för laget med sin insats.

Ingen tävlingshets 

Vi har en sanslöst skön och harmonisk inställning i laget;
Vi har kul ihop och uppmuntrar varandra.
Många skratt och avspänt umgänge eller som Adam alltid säger:
”Det är gött å chilla, mamma.”

Idag hade jag å Adam en hel timme på oss i bilen att noga diskutera igenom hans framridning = friidrottarens uppvärmning inför t ex… (tja vad ska jag jämföra med, ett dressyrprogram medför allt; du måste ha styrka, smidighet, timing, känsla osv osv, som ryttare, när du rider ditt program.).

Jo, nu vet jag; tänk dig att mångkamparen i friidrott skulle utöva alla sina grenar på 5- 6 minuter och också göra allting  samtidigt:

Hålla spjutet i höger hand och kasta iväg det mitt i ansatsen till längdhoppet, innan plankträff och vid landningen i längdhoppsgropen samtidigt stöta iväg kulan som han/hon hållit i vänster hand under såväl ansats som avslutande hopp, för att snabbt kasta sig upp ur sandgropen och direkt påbörja 800 meters-distansen för att, efter ett varv på 400-metersbanan, hoppa över höjdhoppsribban och därefter dra iväg på varv nr två på löparbanan osv, osv.

Jo, det där är nog det närmaste man kan komma om man ska försöka beskriva vad dressyr är. Det är allting, helt enkelt.

Teknik, koncentration, avspändhet i sin kropp, styrka, jo, allt faktiskt.

Adams och min överenskommelse

Jag och Adam kom överens om att han för första gången idag skulle klara hela framridningsdelen helt själv, till förklassen ( enbart individuell tävlingsklass, som en liten uppvärmning för kommande lagklass).

Vi lade upp en uppvärmning i 4 st 10-minuterspass.
Min utmaning bestod i att hålla tyst, såvida inte Adam själv frågade om inputs, under framridningen.

Joho, även om jag själv inte tävlat mer än enstaka gånger i dressyr så har jag en klar å tydlig uppfattning om hur man förbereder sin häst inför prestation. Jo, det var en utmaning för oss båda idag och vi var skitduktiga, både jag å Adam. Jag var tyst, inte en synpunkt, å han höll sig till vår förutbestämda plan.
Härligt!


Här är Adam och hans Magnum på väg till framridningen...

 


...medan Jessica å hennes Lollipop precis avslutat sin första tävlingsinsats för dagen (individuell klass) och väntar på resultatet...

 Adam å Magnum är klara efter framridning, koncentrerade. Nu väntar de på att få komma in på tävlingsbanan i dagens första tävlingsklass.

Innan start passar Adam på att visa Magnum banan, vilket är tillåtet ett par minuter innan domaren blåser i visselpipan som startsignal.
Här är Adam och Magnum mitt inne i sin programridningsdel.

Framgångarna kommer om man har kul
Ingen av oss i laget ( barn och föräldrar) hade ens kunna drömma om detta som hände idag. En tredjeplacering i lagklassen.

Så sanslöst bra jobbat av er allihopa.

   Vad härligt att bli uppropade till prisutdelning som 
   tredjeplacerade lag . Jämnheten i laget avgjorde. 



  Det här var mer än vad vi alla hade kunnat hoppats på. Vi hade ju bara så kul! 

    YEAAAAAAAH!
Jo, jag tänker på den där fd landslagstränaren för USA: s basketlandslag (på 50-talet), den tränare, som vi lyssnat på vid 2 tillfällen i vår ridförening, SRS.

"HA KUL! BERÖM OCH STÖTTA VARANDRA HELA TIDEN. SÄG BARA SNÄLLA SAKER. HAR NI KUL KOMMER FRAMGÅNGARNA SÅ SMÅNINGOM."

Jajjamensan, han har rätt.
Nu ska vi sova. Å vi kommer att somna ovaggade med varsina leenden på läpparna.

Natti!

Ett stort tack till Annika Andersson å Jessica, ni som liksom ”lurade in” Adam och mig med, förresten, i detta med dressyren. Jo, jag erkänner, det är jättekul, å det gäller med eller utan prisrosetter.

Catwoman

Inga kommentarer: