söndag 24 mars 2013

Inridning av Reborn Spirit - första ritten utan ledare vid mark

Hej!
Så kom då äntligen den där vårkänslan. Efter att lugnt, lugnt, lugnt och sakta förberett för den här dagen så sa Reborn Spirit till mig:
– Nu, nu matte är jag redo, idag vill jag!

Är jag inte riktigt klok, prata med hästar?
Jopp. De pratar, men inte med ord. De pratar med kroppsspråk, från de allra finaste lilla gest till grova dånande hovskrap och så har hästar normala allmäntillstånd, precis som du och jag och minsta avvikelse från den häst du ”känner igen” sak tas på största allvar.

Jag har hela tiden anat att han är smart, men inte hur smart. Den här killen verkar vara så sanslöst lättlärd och det vet jag säkert att han har efter sin mamma, för hon Indukenda (härstammad från stofamilj F4) var lättlärd och kaxig och med ”lagom motor” och vilja framåt.

Igår lördag förberedde vi med en 5 km uteritt. Magnum och Ullis först och så jag och Reborn Spirit efter, så länge nu det varade, för den unge herrn visar sig inte alls vilja ligga bakom någon annan, han går fram och han vill vara först… Ha ha ha mamma Ida upp i dagen. Jo, jag kallade drömstoet, Indukenda, hans mamma för Ida. Hon var på topp ända in i döden. Bara någon vecka innan hon bröt hovbenet i hagen startade jag henne på bana 1,00 m hoppning, hon var då 23 år.

”Det där känner jag igen, du grabben” sa jag.
”Spring då, grabben” så länge du vågar..

Å visst tar det tvärstopp ibland, men vad kräva av en liten liten kille. Han visar enorm kaxighet ändå. Jag kommer på mig själv med att sitta och småskratta på hästryggen.

Nu är vi halvvägs så här stannar vi och njuter lite, mitt uppe på Billingeberget. Trygge lugne Magnum är med.




Det känns fint att Spirre står stilla så länge att vi t o m hinner fotografera.
(Adam bakom kameran, har alltså gått ifrån hästen).


Det är så det är med hästar – de överför sin livsenergi till oss människor, jag lovar, finns ingen bättre medicin för en trött och sliten själ…

Jo, så här är det, man vill inget hellre än att den unga hästen ska ”gå fram”, som vi ryttare säger, så varför bråka med honom…???

"Kör på du bara, i värsta fall åker jag väl av då… trava på du…"

Adam, som gick (sprang) bredvid på marken, som stöd till en "liten" orutinerad häst, tja han hade fullt upp att hänga med… ha ha, det blev en uteritt med många inslag av ingen ”flockledare på mark”, alltså. Men Adam fick en bra löprunda.

 Å det är precis deeeeet beteendet som Spirre visade på uteritten igår som jag
 menar med att hästen sa till mig:

”Imorgon söndag, matte, är jag är redo för att provridas utan ledare vid mark..., nu är det bara upp till dig, matte, vågar du?” 

    "Säg att jag var duktig, Magnum. Visst var jag duktig!!! Ska vi hitta på något i morgon också?"

Yes, jag får det svar jag vill ha av honom idag på morgonen…, han drar ut till höbalen med full fart och ”slåss lite” på lek med Chempion om vem som ska ha ”det bästa läget” för matintaget och han är klart utvilad och tycks inte ha ont i hovarna, han är som vanligt. Då ska jag sitta upp idag.

Jag har en enda målsättning. Kan jag få Spirre att själv gå på en stor volt (rund ring) i både skritt och trav och hålla sig på den volten några varv, då har jag lyckats. 
Men, det får inte ta längre tid än 20 minuter. Jag har max 20 minuter på mig och märker jag att det inte fungerar så sänk kravnivån till skritt på volt. 
Avvik INTE från planen vad som än händer!


 Igår tog jag hjälp av Magnum och Ullis, idag tar jag hjälp av Felicia som är hos oss idag och tränar  Chempion. 

Jag har inga tyglar att rida med, (jo, jag har tyglar men det hjälps inte om jag rycker i dem) nej en unghäst vet inte vad tyglar och tygeltag är så det går inte sitta och rycka, då blir det bråk - det är bara att hänga med och styra med kroppsvikt så gott det går och hoppas att den ”lille” vill följa efter den rutinerade ponnyn.


Ha ha, här får man vara med, han får mig nästan ur balans, men jag lyckas få ordning på min kropp ganska snabbt igen så jag slapp ramla av. Det kan gå ruskigt snabbt. Det här känner jag också igen från hans mamma. Ner med skallen och ”kämpa lite…” Kul!


Okej, jag lättar lite grann ur sadeln, d v s ställer mig upp i stigbyglarna så blir det lite lättare för ”lillen” att balansera sig. Han har ju en jätteklump på ryggen. Sådärja! Fin kille! Vi skrittar ju nu. Yipee! Yipee!


”Tråkigt, tråkigt matte, håll i dig för nu tänker jag dra en repa över gärdet, jag ska nog få av dig, din klump…! he he”

”Nähe du, lille gubbe – den var jag med på.”

 Jo nu gällde det bråkdelen av en sekund. Räta upp sig allt man kan och faktiskt vara lite elak, dra lite i tyglarna, jag måste stoppa innan cirkusen blir ett faktum… Å jag hann. Yes, jag hann! Cirkusen uteblev! Unghästar är som en del små barn, de blir uttråkade å då måste de hitta på bus för att liva upp det hela lite å då får man inte bli arg, helt enkelt.
Näe, ilska och hästar hör INTE ihop.


 Den här känslan är obeskrivlig, delmål 1, vi skrittar på volt, uppfyllt!


 Vi skrittar varv på varv. Vilken kille! Chempion och Felicia ligger också på volten, men på andra halvan å Spirre jobbar utan ledsagare, bara med mig på ryggen. Det ger mod att ge sig på  delmål 2, traven, å vi ligger bra till tidsmässigt.

Gott folk, jag kan inte förklara känslan, den här hästen bär nästan upp sig själv första gången jag sitter upp och rider själv. Nej, han lägger förstås lite för mycket vikt på frambenen, men kolla! Kolla hörni. Jag fattar ingenting, vilken kille. Det är FÖRSTA GÅNGEN vi jobbar tillsammans utan ledare på marken som går intill. Å han lyssnar på röstläget, hela, hela tiden. Han lyssnar på min välbekanta röst och vet hur sanslöst nöjd jag är med honom nu. Jag pratar som till ett litet spädbarn, eller en söt hundvalp, äh ni vet, å då vet han hur otroligt nöjd jag är. "Braaaaaaaaaaaa killen!" med min ljusaste stämma. Detta är eufori, ska ni veta.


Å då, när jag är som allra nöjdast säger min underbare häst så här till mig:

”Det där var väl inget, jag kan så mycket mer…” å så länger denne fantastiske individ på steget utan att dra ifrån mig…” OCH ligger kvar på volten. (För er som inte håller på med hästar, man vill kunna länga på hästens steg och en del hästar lär sig inte vettigt, under en hel livstid, å vad gör denne goding, han länger själv. Det är bara att "hänga med." Åka med, helt enkelt.


 


Bättre än så här kunde det inte ha gått, men då avslutar han med en fin och stilla halt, som grädde på moset. 



JAG HAR FÖTT UPP ETT UNDERVERK! JAG BÄVAR! KOMMER JAG ATT KLARA AV DENNE INDIVID? HAN ÄR SÄND FRÅN OVAN! MEN DETTA ÄR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT! VAR BEREDD RIDINSTRUKTÖRER - JAG KAN KOMMA ATT BEHÖVA HJÄLP FRAMÖVER, FÖR DEN HÄR KILLEN ÄR SMART, HAR TRYCK OCH VET VAD HAN VILL! Å SÅ LÄNGE HAN VILL SOM JAG SÅ GÅR DET VÄL AN...

Å vilken lyx! Här tar Felicia-mamma Madde hand om Spirre efter avslutat pass. Man ser hur trött han är, lillen. Han somnar ju nästan på stående fot, jo, så jobbigt är det att förstå vad vi människor vill.

Jag vill avsluta med tacka Ullis, Felicia, Adam (som inte vill vara med på bild denna gång) och Madde för en helt fantastisk hästhelg.
Innerligt tack. Jag är såååååå lycklig över vad vi åstadkommit!

Det hade inte fungerat utan alla er. Ni alla gör mig lycklig å det behövde jag verkligen!

Godkväll/
Catwoman