fredag 30 maj 2014

Snacka om sex - attraktion/Talk about sex and attraction


Godmorgon!
Näe, man får ju inte snacka om lust och attraktion när man är kvinna. Har vi kommit någonstans, egentligen?

Jag funderar igen på det där med makt och pengar, det har ju liksom aldrig tilltalat mig särskilt mycket...

Det är ganska enkelt för mig. Pengar behöver man för att kunna äta, klä sig och ha tak över huvudet och visst är det trevligt om det blir lite över för att ibland unna sig något extra, en resa, en lyxig måltid, en snygg tröja, så ja, jag konsumerar, visst gör jag det.

Mina hästar är ju något fantastiskt i tillvaron och, ja, utan pengar vore det ju inte möjligt för oss att ha dem. 

De står för andra värden än makt och fina salonger.

Människor som inte håller på med hästar skulle nog baxna om de förstod vad det kostar att driva runt dem samtidigt som man ju dessutom får slita hårt och jobba fysiskt..., nej man får inte räkna en passion i kronor, ören och ideell arbetstid för då skulle man bli bekymrad över alla förlorade slantar genom årens lopp... 

Näe, jag är ju ingen "uniforms-fantast". Jag går helt enkelt inte igång på vare sig feta bankkonton, på en kostym med en åtstramad slips eller ett antal utmärkelser och liknande. Föga tilltalar mig heller en maktposition eller en titel.

Nej, det är de där små sakerna som gör hela grejen; en blick, en liten sena som spelar på en musklad underarm, doften av skog, ett mästerligt hantverk, individer med vilka jag interagerar och människor som får mig att känna mig betydelsefull för den jag är, däri ligger min hemlighet till lust oavsett om vi talar om generell livslust eller om ren och skär erotisk lust.

Man behöver ju givetvis inte göra någonting alls av erotisk lust, tanken är härligt fri, bara. 

För ärligt talat, män, ni tror väl inte på fullt allvar att det bara är ni som "tänker sex" om ni t ex ser en attraktiv kvinna ute på stan???

(Jag är själv heterosexuell och använder mig av termer utifrån det.)

Glöm det! Era fruar/flickvänner tittar precis lika mycket på snygga män och går igång betydlig fler gånger än vad ni ens kan/vill ana.  

Äh, jag gillar att reta er män, lite..., med nakna sanningar... 


Jag har faktiskt frågat min hovslagare om jag fick skriva om honom och det fick jag. Han är ju liksom speciell på många sätt, men nej, jag skulle inte vilja vara gift med honom, förstås...

Han jobbar på tok för mycket - förvisso till alla oss hästägares stora glädje i Skaraborgsbygden. 

Men det här är liksom "min typ av män".

Min älskade make, på väg till jobbet med en skrynklig stationströja, lite sömndrucken..., allvarligt talat , hur ser han ut, egentligen?



Men jag tycker att han är skitsnygg, precis så där, lite rufsig å tufsig...

Å så hovslagaren, han som skott våra hästar i mer än 20 års tid.

Det blir många samtalstimmar genom årens lopp, det.

Få se, var sjunde vecka ungefär, ca två-tre timmar varje gång, beroende på hur många hästar jag haft, i 21 år.

Hmmm...

52 veckor/7 = 7,5 gånger/år

7,5 x 21 x 2,5= 394 timmar = nästan 10 hela arbetsveckor...

Jo, vi har ju hunnit prata en hel del han och jag..., om det mesta...

Han är liksom mäktig han också.

Hur har han orkat med detta tunga jobb i alla år?

Hästar som är otåliga, unghästar som inte vill stå stilla, för att inte tala om oss hästägare som frågar om allt och inget om våra hästars hovar och berättar historier om våra älskade djur, kalla, mörka och dragiga stall (han brukar i alla fall få kaffe av mig och mitt stall är ljust och luftigt och det har min man och svärfar byggt till mig) ... 

Jo, jag tycker om att se "min hovslagare" jobba och det skulle aldrig falla mig in att lämna honom ensam i stallet.

Det ska i alla fall inte vara någon av mina hästar som ska skada den här mannen! Näe, han behöver mig INTE, INTE ALLS, han klarar sig utmärkt utan mig, men jag står inte ut med tanken på att han skulle bli nersparkad i mitt stall och att jag inte vore där och kunde hjälpa honom om olyckan vore framme. 

Med hästar kan vad som helst hända, oavsett hur skickliga vi människor än må vara och oavsett hur länge vi hållit på.    

Jag kan stå och titta länge, länge på hantverket och förundras över styrkan, kraften, snabbheten, exaktheten, känslan för djuren och så mitt uppe i allt det så är han så social, pratar och skrattar när han skämtar med mig. 

Det där är ju en "liten goding", helt enkelt, min/vår hovslagare.

Han är ett alldeles särskilt glädjeämne i min tillvaro.

Men näe, ni behöver inte vara rädda, jag lovar att jag inte ska antasta honom.

Ha ha...

Real Catwoman